fem över åtta.. typ..

ja.. jag har pratat han nu.. ja va lite upptagen först då vi prata och ja fick ringa upp senare.. och senare kom vi aldig in på ämnet.. när hans batteri på mobilen va slut då säger han typ.. "ja jag vet att jag inte svarat på din fråga ännu men ge mig mer tid".. för mig va de ett svar.. i min fråga hade ja sagt att ja ville ha honom som min seriöst, utan fundering på vad andra ska tycka eller om de ska hålla livet ut.. menar vem kan lova evig trohet då människans natur är att förnya sig.. men jag vill ändå att han kan säga "Ja Maggan.. jag vill dela mitt liv med dig.. med och motgångar så lovar jag att vara dig trogen och prata med dig om de som ligger mig närmast om hjärtat.. problem kan vi försöka lösa tillsammans.."
ett svar liknande de svaret hde ja hoppats på.. men ett.. ge mig mera tid... bara skrek tvivel..

jag va nära att säga skit i allt.. ja tar frågan åter och du kan sluta ringa åt mig..
ja kunde inte säga de högt dock så... jag vet helt ärligt inte vad jag sa..

nu när ja funderat och pratat med en vän så känns orsaken till att han bad om mera tid viktigt så ja skicka ett mess då jag frågade om den.. sa oxå att den hade betydelse för mig.. vilket de har.. han va på lite dåligt humör och nedstämd.. bad han att få vänta med svaret för att han tvekar då har jag mitt svar..

jag orkar inte en gång till så tvekar han vill ja inte ha mera av honom.. jag måste vara egoistisk nu.. måste sätta Maggan först.. jag kan leva ett liv utan honom.. jag vill inte de och de är orsaken till att jag vill de allt en ärlig chans.. men tvekar han har jag mitt svar.. jag orkar inte om inte han kan ge mig en ärlig chans.. har mått så dåligt länge och ja årkar inte gå rakt in i fällan ytterligare en gång..

tvekar han då måste ja ge han en spark i ändan och låta han sköta sitt liv bäst han vill.. jag kan inte ge honom mer om man ska slänga allt i soptunnan de första han gör..

hittade ett klipp ja måste få visa.. HÄR exakt så känner ja mig nu..
man försöker, stöter på problem, hittar lösningar, kämpar, klättrar.. men likt förbannat så bara rasar allt.. så känns det.. de enda ja funderar på är när ska ja va smart nog och ge upp..

jag är bara människa.. min ork och mitt angagemang tar slut till sist.. jag är inte perfekt..
eller visst jag orkar, ja kan kämpa hunda gånger till.. men till vilken nytta..
jag kan inte dansa pardans ensam...