jag har kommit på en sak med mig själv.. jag är fortfarande kär i en man som ja gör allt för att släppa.. jag lyckas bara glömma en stund eller gömma känslorna för mig själv.. sen ringer han och vips hoppar allt till ytan och så mår ja sedan dåligt igen.. jag visste inte att man kunde känna de på detta viset.. hur som har ja insett att så länge dessa känslor "spökar" för mig.. så länge måste jag vara singel.. för handen på hjärtat maggan.. jag är en sån kvinna som inte kan utnyttja eller vilseleda någon annan människa.. jag kan inte ta första bästa kille bara för att de får mig att må bra.. jag ska alltid göra allt så jävla helhjärtat att jag nu känner mig låst vid mina känslor och kan inte komma vidare.. ser fram emot en lååångt liv som singel.. typ... och ja borde be killen fara och flyga.. jag tycker om honom för mycket för mitt eget bästa..
jag längtar efter då han ska ringa och vi kan prata bort en timma eller två.. men efteråt har ja en tendens av att vara förstörd i nån/några dagar.. han säger han saknar mig och gjorde ett misstag då han dumpade mig.. han säger att saker och ting är förstörda och inte kan komma igen.. vissa delar av de förstår jag inte.. andra förstår ja nog bättre än han tror... men jag orkar inte leva i denna förvirrade känslostorm som drabbar mig med jämna mellanrum.. men ja har inte hjärta att be han sluta höra av sig.. för tänk om ja då aldrig någonsin mera får höra av honom eller träffa honom igen.. den tanken skrämmer mig.. men ja vet inte om jag någonsin kan nöja mig med att bara vara vän... och de gör mig till en dålig vän och värdelös mot mig själv.. mitt hjärta krossas varje gång han ringer.. så att glömma att han existerar skulle vara skönt.. de är de jag vill.. samtidigt som ja inte vill annat än att höra hur han mår och att han har de bra..

ja har aldrig kunnat släppa känslan av att han är min man.. även om han har en annan flickvän så känns de ändå som att han är min.. som om jag äger hans hjärta och han äger mitt.. jag kan inte förklara de på något annat vis men detta gör de mer eller mindre omöjligt att bara vara vän.. å på nå sjukt sätt.. fast ja inte vill känna de så.. så känns de som om han och jag delar en framtid tillsammans.. som om vi hör ihop.. kanske är ja sjuk i huvudet eller nått.. jag kan inte släppa den känslan bara.. önskar ja kunde de.. med tiden tänker ja.. med tiden kan ja släppa det... men jag vet inte.. de enda ja vet nu är att hans vänskap får mig att må sämre.. för ja kan inte nöja mig med bara "vän"...
han sa de själv en gång.. att om de skulle ta slut skulle de vara finito för han skulle inte kunna vara min vän.. jag förståt nu vad han menar.. för ja vet inte om jag orkar med att vara hans vän.. jag tycker om honom så mycket att "vän" inte är ett alternativ..
jag är inte hans ovän eller nått.. de är bara de att hans vänskap sårar mig och jag vet att de inte är hans mening.. jag önskar bara att de kunde gå över.. ja respekterar hans vilja att inte ha mig vid sin sida, men ja måste samla mig inför att be honom sluta höra av sig till mig för mitt sår i hjärtat vill inte läka.. allt ja försöker med gör bara att de känns som om såret vill bli större.. bäst är kanske att glömma.. förtränga allt bra och glömma smärtan.. kanske en dag läker det...